MAKTBALANSEN ÄR SKEV I SVERIGE
I Sverige får individen stå tillbaka för staten
I länder där man eftersträvar en rimlig balans mellan enskilda individer och det
"allmänna" pågår en ständig diskussion hur den balansen ska uppnås.
I Sverige sker ingen debatt kring denna balans överhuvudtaget. I den mån
det funnits en debatt upphörde den när förre statsministern Ingvar Carlsson
införde begreppet "medborgarrätt".
EN MEDBORGARRÄTT SOM SLOG FAST ATT STATENS INTRESSE SÄTTS
FÖRE ENSKILDAS INTRESSEN.
Vi ser exempel på denna bristande balans dagligen i vår vardag, ibland blir vi brutalt
påminda om obalansen.
I dag kan man i Borås Tidning läsa om ett exempel på den obalans som uppstår
när statens intresse går före enskildas intressen.
Inslaget gäller utfärdandet av lärarlegitimationer. Där kan man läsa att det under
2015 skett 50 JO anmälningar därför att väntetiderna på en ansökan dragit ut på
tiden.
En lärare skickade in ansökan i juni 2014, därefter var det helt tyst fram till förra
veckan, då fick läraren svar.
EFTER 13 MÅNADER.
Men borde då inte det "allmänna" också känna undersåtens tryck, i vart fall lite grann,
bara lite lite grann ??
Nej, inte om man ska se till den obalans som råder mellan stat och undersåte, mani-
festerad genom Ingvar Carlssons "medborgarrätt".
Denna obalans, där undersåten ska inta underläge, sätter fingret på en öm punkt, en
mycket öm punkt.
DEN FRÅGAN ÄR VEM SOM ÄR TILL FÖR VEM.
I en stat med medborgarrätt är undersåten till för staten, medan i en stat med där
medborgarna har individuella rättigheter, är staten till för medborgaren.
Att nu läraren får vänta på svar i 13 månader gör ju att vi inte behöver fundera
på vad som gäller i Sverige.
Borås Tidning skriver också att läraren i fråga ett flertal gånger bett om en förkla-
ring varför det tagit så lång tid.
Behöver det sägas att läraren ifråga inte erhöll något svar, knappast ??
I ETT LAND MED MEDBORGARRÄTT ÄR DET UNDERSÅTEN SOM SKA
SVARA STATEN.
Ska balans skapas mellan dessa skilda intressen är det en förutsättning att samma
krav ställs på det "allmänna" som på undersåten.
Så är det definitivt inte.
I svaret fanns ingen ursäkt eller förklaring till varför väntetiden uppgått till absurda
13 månader. Men vi undersåtar vet svaret ändå.
UNDERSÅTAR SKA LÄRA SIG VÄNTA, SÅ ATT UNDERSÅTARNA LÄR SIG FÖR-
STÅ VEM DET ÄR SOM STYR OCH STÄLLER.
Detta är inget påhitt, inte heller någon överdrift. Undertecknad hade en gång en god vän
som tjänstgjorde på dåvarande Länsrätten som ett led i sin strävan att "bli advokat". Vän-
nen ifråga var ambitiös, snabb och driftig vilket visade sig genom att ärenden rann snabbt
genom hans händer, snabbare än vad Länsrätten i övrigt var van vid.
Vännen i fråga blir då inkallad till sin chef, dåvarande Länsrådet, och blir uppläxad för'
att han handlägger ärenden för snabbt.
MOTIVET TILL ATT ÄRENDEN INTE SKA HANDLÄGGAS SNABBT VAR ATT MED-
BORGARNA (LÄS UNDERSÅTARNA) SKULLE KÄNNA MYNDIGHETENS TYNGD.
Väntetiden på 13 månader visar att inget förändrats sedan dess. Vi är vana vid långa
väntetider, att bli satta på undantag och att bli nonchalerade.
Med den synen på väntetider borde väl det "allmänna" vara generösa med hur lång
tid vi undersåtar kan ta på oss med att inkomma med olika uppgifter och att lämna svar
på olika frågor, eller ???
Men se, så är det inte, så är det inte alls, det är precis tvärtom.
Precis lika slappa, som myndigheterna är, när det gäller att serva medborgarna, precis
lika stränga är de, när det gäller undersåtarnas skyldighet att serva det "allmänna".
Ve den undersåte, som inkommer med sen uppgift, svar senare än tre veckor rende-
rar i något som kan beskrivas som en nutida stupstock.
OBSKYRA FÖRSENINGSAVGIFTER, SKATTETILLÄGG OCH ALLSKÖNS ÖVER-
GREPP FÖR ATT UNDERSÅTENS, SOM LÄNSRÅDET SA, SKA KÄNNA MYNDIG-
HETENS TRYCK.
Är det verkligen denna obalans vi undersåtar vill eftersträva ?
Uppenbarligen, eftersom vi inte gör något åt obalansen, eller ?
AE
Kommentarer
Trackback
