ORDETS MAKT ÖVER TANKEN GÖR OSS TILL SLAVAR
Hjärnan tycks inte alla gånger gå på högvarv
Under valrörelsen, och även innan, har vår benägenhet att manipulera omgivningen
med vacker retorik ökat dramatiskt.
Man har gett viss ord negativ värdeladdning, för att demonisera andra, utan att fästa
den minsta betydelse av ordets reella innebörd.
Negativt värdeladdade ord som rasist, nazist, fascist, populist, minnesnöjespoli-
tiker och mycket annat vinner ständigt genom luften, utan att någon fäster det
minsta avseende, om nyttjandet är korrekt eller inte.
DET VIKTIGA ÄR ATT SÄTTA EN ETIKETT PÅ EN MOTSTÅNDARE.
Rasist, nazist och fascist är ord så vanliga i dag, att vettigt folk tappat intresse för
dem. Det är bara rabiata galningar, som springer omkring och vräker ur sig dessa
ord, utan den minsta vetskap om vad de betyder.
Är man fascist och rasist om man upprörs av att 4 från ett visst land våldtar
en ung kvinna samtidigt som man slår henne sönder och samman, då bör det
nog vara en klar fördel att vara både rasist och fascist.
VÄRRE ÄR DÅ ATT VARA SÅ KALLAD ANTIRASIST, DÄR DET ÄR HELT OK
ATT FYRA FRÅN ETT VISST LAND VÅLDTAR EN UNG KVINNA, SAMTIDIGT
SOM DE SLÅR HENNE SÖNDER OCH SAMMAN.
Goda antirasistiska drag är också att slänga molotovcocktails och handgranater om-
kring sig och slå alla sönder och samman, som inte hänger sig åt den rätta tron.
Så att vara rasist, nazist och fascist idag är nog inget man behöver skämmas
för, inte utifrån det innehåll ordet fått i Sverige idag.
Då är de andra negativt värdeladdade orden mer intressanta.
Missnöjespolitiker är ju något alldeles förfärligt fult, och man vill också gärna bunta
ihop missnöjespolitiker med rasister, nazister och fascister, går inte detta alla gån-
ger kan man ju alltid hänvisa till att de bor i glesbygd och är "dumma i skallen".
Vad är då en missnöjespolitiker ?
Är en sverigedemokratisk politiker en missnöjespolitiker ? Det är nog många be-
redda att svara ja på, dessa är ju både rasister, nazister och fascister och
så bor de i glesbygd och är "dumma i skallen".
Så de flesta är nog eniga om att alla politiker inom SD är missnöjespolitiker.
Är politiker inom vänsterkommunisterna missnöjespolitiker ? Självfallet inte, de är
ju bara missnöjda med allt Alliansregeringen gjort och så är de missnöjda med allt
som Alliansregeringen inte gjort.
Så dessa kan ju inte vara missnöjespolitiker.
Är socialdemokratiska politiker missnöjespolitiker ? Självfallet inte, de är ju bara
missnöjda med det mesta Alliansregeringen gjort och så är de missnöjda med det
mesta Alliansregeringen inte gjort.
Så inte heller socialdemokratiska politiker kan ju vara missnöjespolitiker.
Är moderata politiker missnöjespolitiker ? Självfallet inte, de är mer än nöjda med allt
det gjort, och ännu mer nöjda med det de inte gjort.
Moderata politiker kommer först att bli missnöjda efter valet i september, då de kom-
mer att vara missnöjda med det mesta den eventuellt nya regeringen kommer att gö-
ra.
Så inte heller moderata politiker är missnöjespolitiker.
Vilka slutsatser leder detta då till, det leder till slutsatser som är väldigt enkla att dra,
och det leder också till slutsatsen att det är rent beklämmande att så många begriper
så lite av dessa enkla slutsatser.
Den enkla slutsatsen är då:
Oppositionspartier, som socialdemokrater, vänsterkommunister, miljöpartister
och sverigedemokrater, bygger sin opposition på att de är missnöjda med allt,
mycket eller delar av det den sittande regeringen gör och/eller inte gör.
PER DEFINITION ÄR DE MISSNÖJDA, OCH DET ÄR DÖRFÖR DE UTGÖR EN
OPPOSITION, OCH PER DEFINTION BLIR DE OCKSÅ MISSNÖJESPOLITIKER.'
Är det verkligen någon så förfärligt att vi ska ge ordet en så negativt värdeladdning
att man demoniserar vissa politiker med detta hemska ord. Snarast är det väl tvär-
tom.
HELA VÅRT DEMOKRATISKA SYSTEM BYGGER PÅ ATT VI HAR MISSNÖJES-
POLITIKER, SOM HAR MÖJLIGHET ATT VISA SITT MISSNÖJE.
Det är först när missnöjda inte har möjlighet att visa sitt missnöje, vi ska bli oroliga.
Lite av missbruket av ordet missnöjespolitiker tycks bygga på att en uppfattning att man
får vara missnöjd om vissa saker, men inte om andra, och man får bara vara lite miss-
nöjd, inte mycket missnöjd.
Är man för mycket missnöjd om fel saker är man med denna definition en miss-
nöjespolitiker, är man lagom missnöjd med rätt saker, som att solen borde ski-
na lite mer, då är man inte missnöjespolitiker, då är man en seriös etablerad po-
litiker.
Lika befängt är att ge ordet populist det negativa innehåll det fått.
Alla väljare vill välja politiker, som bedriver en politiker de vill ska föras, per definition
innebär detta att väljarna vill ha populistiska politiker.
Alla partier värnar om att övertyga väljarna om att de kommer att bedriva en politik,
som väljarna uppskattar och har nytta av, det är därför trängseln mot mitten är stor,
och per definition är alla dessa partier populistiska.
Är det verkligen så förfärligt att vilja välja politiker som föra den politik man vill ska
föras, och är det verkligen så förfärligt att politiker vill föra den politik, de tror att
väljarna vill ska föras.
EN POLITIKER, SOM INTE ÄR POPULIST, DRIVER EN POLITIK, SOM VÄLJARNA
INTE VILL SKA FÖRAS.
Hur kan man få detta till något bra, det skulle vara något alldeles förfärligt.
Inte speciellt smickrande för vår förmåga att förstå sammanhang och tänka fritt.
PISA undersökningen visade att vår förmåga till logiskt tänkande och vår förmåga
att lösa problem (kognitiv förmåga) var sämre utvecklad än i de flesta andra länder.
Vår fixering och rabblande av dessa ord, som vi felaktigt gett en annan innebörd än de
korrekta, tycks tyda på att PISA inte var helt fel ute.
Listan kan göras lång på annan retorik, som mest framstår som en enfaldigt rabblande,
som "ordning och reda i ekonomin", "tar ansvar" och " krona för krona".
Att många väljare kopplar en politikers kompetens till hur många gånger de enfal-
digt upprepar dessa mantra imponerar knappast.
Vad är ordning och reda i ekonomin förresten ? Det mesta utgör ett rent nollsummespel,
där "ordningen och redan " i den offentliga ekonomin blir större desto mindre "ordningen
och redan" i den privata ekonomin blir.
Primärt är det bara skatteökningar och inbesparingar, som kan öka "ordningen och redan"
i de offentliga finanserna.
Är detta verkligen något primärt att eftersträva ? Borde inte i stället målet vara en
balans i denna relation, där det primära målet är "ordning och reda" i den privata
ekonomin och där "ordning och reda" i offentliga finanser ses som ett medel,
inte ett primärt mål.
Detta kamerala siffertänkande tycks prägla den moderata ideologin idag, och vi ser det
inom äldrevård, sjukvård, försvar och mycket annat.
Staten rik och medborgaren fattig, är det verkligen något att eftersträva ?
UTGÅNGEN AV EU VALET GER JU ÄNDÅ ETT VISST HOPP I DETTA ANNARS
GANSKA SÅ KOMPAKTA MÖRKER.
AE
Kommentarer
Trackback
