JIHADISTER EN SAMHÄLLSFARA
En balanserad politik tycks vara omöjlig
Jihadisterna i Iraq/Syrien visar återigen på en av de stora svagheterna i det politiska
ledarskapet runt om i världen.
Man gör för lite och man gör det för sent, ofta beroende på en avsaknad av ana-
tysk förmåga, en avsaknad av förmåga att kunna se vad som händer, och framför
allt vad som kommer att hända.
Jihadisternas framfart är ett bra, eller dåligt exempel på detta.
Att ett antal vettvillingar härjar i Syrien spelar väl ingen roll, några oskyldiga hals-
huggna och ett antal kvinnor våldtagna, vad gör det, jihadisterna är ju inte så mån-
ga.
Men vettvillingar, som får hållas har en stor förmåga att dra till sig andra vettvillingar,
därför bör alla vettvillingar stoppas på ett tidigt stadium.
Om man håller sig till jihadisternas framfart bör varje jihadist stoppas så fort som
möjligt, innan han hunnit halshugga någon och innan han hunnit värva nya rekry-
ter.
Som det ser ut nu inriktar sig det politiska ledarskapet på att föra någon typ av resonemang,
som syftar till att ursäkta olika beteenden och hoppas att allt blir frid och fröjd.
Först när det är för sent, sätter man in lite, alltför lite, och det mänskliga lidandet blir
ofta både stort och ohanterligt.
Att som USA nu gör, en insats i Iraq med två flygplan och lite bomber, är ju inget annat
än en ren schimär, som utgör en gest avsedd att visa att "man gör något".
Om jihadisterna är så förskräckliga man påstår, vilket allt tyder på, finns det bara ett rim-
ligt mål.
SÄTT IN SÅDANA RESUSER ATT JIHADISTERNAS FRAMFART EN GÅNG FÖR
ALLA STOPPAS.
För att den typen av insatser ska lyckas måste insatsen ske tidigt, när det finns förut-
sättningar att lyckas, inte när det är för sent att lyckas, vilket nu tycks vara fallet.
Vi har sett samma undfallenhet många gånger tidigare:
Undfallenheten mot Hitler, och så gick det som det gick, undfallenheten mot de röda
kmererna, och så gick det som det gick, undfallenheten i samband med folkmordet i
Rwanda, och så gick det som det gick, undfallenheten mot Hamas, och så gick det
som det gick, och många liknande undfallenheter.
Hade världen haft politiska ledare av rang, hade man inte visat undfallenheter
i samband med dessa katastrofer, utan ingripit samordnat, tidigt och på rätt
sätt.
Man tar inte i för mycket om man påstår att den politiska ledningen vid kriser oftast
hukar och väntar till dess man är tvungen att ingripa, och gör det då ofta för sent
och för lite.
Nu tycks vi också se på jihadisterna i Sverige på samma sätt, de är ju inte så många
och kan inte ställa till med så mycket.
Vad gör det då att ett antal kommer hit, etablerar en försörjningsbas, rekryterar någ-
ra fränder, åker till Syrien och halshugger lite folk, för att sedan komma tillbaka och
rekrytera ännu fler.
Inte gör det så mycket.
DE ÄR JU INTE SÅ MÅNGA, OCH DET VAR DE INTE HELLER I SYRIEN TILL
EN BÖRJAN.
I Syrien och Iraq insåg man problemet med jihadister för sent, och ingriper för sent
och för lite.
NÄR DET GÄLLER JIHADISTER I SVERIGE HAR VI INTE ENS KOMMIT SÅ LÅNGT
ATT VI SER DEM SOM ETT PROBLEM, OCH HAR INTE INGRIPIT ALLS.
Ska vi avvakta även här och i den mån vi ingriper, ingripa för sent och för lite, det mes-
ta tyder tyvärr på det, de rent islamistiska inslagen i vårt samhälle blir allt fler och mer
omfattande.
Utvecklingen är rent bisarr, det räcker inte med att vi blundar för vad som sker, vi ska
hjälpa dem på traven också.
Waberi, moderat riksdagsman, är ingen jihadist, som halshugger oskyldiga, men
han är en islamist, som förespråkar sharia och förespråkar att man ska få slå si-
na olydiga hustrur.
ATT BLUNDA FÖR DETTA ÄR ATT KRATTA MANEGEN FÖR EN ÄNNU VÄRRE
UTVECKLING, WABERI OCH LIKASINNADE ÄR INGA JIHADISTER, MEN DE
ÄR UTSKOTT PÅ SAMMA TRÄD.
Är det verkligen rimligt att blunda för detta och så småningom komma fram till, när
det är för sent, att man borde ha gjort något.
Bara för något år sedan skulle man gjort sig löjlig, om man hävdat att jihadister skul-
le komma att upprätta ett kalifat i Mellanöstern.
Ingen gör sig idag löjlig genom att konstatera att just detta inträffat.
Jihadisternas visioner om kalifat begränsar sig dock inte till Mellanöstern, dessa
grupperingar rymmer många som vill se ett kalifat omfattande även nuvarande "väst".
I dag skulle man också göra sig löjlig, om man pekade på att denna vision exi-
sterar i vissa extrema grupperingar.
OCH SKULLE MAN ERKÄNNA ATT VISIONERNA FINNS, SÅ ÄR DET JU INGET
ATT BRY SOM OM, DE ÄR JU JUST NU INTE SÅ MÅNGA.
Vi väntar därför med att stoppa dem, till dess de är så många att de inte kan stoppas.
AE
Kommentarer
Trackback
