EN DESPERAT ALLIANSREGERING
Sprickor i rustningen
Alliansregeringen tycks bli allt mer desperat allt efter tiden fortskrider med
det opinionsläge som föreligger.
Desperationen framträder tydligt när man visar att man inte har en egen poli-
til på många områden, i vart fall ingen man tror på själv.
Att då överta socialdemokraternas politik när det gäller infrastruktursats-
ningar och ungdomsarbetslöshetsfrågor kanske inte på lång sikt är op-
timalt.
Väljarna kan nog luras en hel del, men frågan är om de kan luras i längden till
att tro att ett parti som inte har ett eget program har ett eget program.
Den ökade desperationen tycks märkligt nog också följas av en allt tydligare
maktfullkomlighet, som nu tar sig märkliga uttryck.
Det tog ungefär socialdemokraterna 50 år att i orubbad maktställning bli makt-
fullkomliga.
Det har tagit Alliansregeringen, och då främst moderaterna,6 år att i rubbat
bo bli ännu maktfullkomligare.
En imponerande bedrift. men förklaras till stor del av det goda utgångsläget, en
arrogans och ett högmod som är svårslaget.
Maktfullkomligheten framträder nu tydligt i Alliansregeringens nya strategi, som tycks
vara kopplad till frågan om vinst eller inte inom välfärden.
Alla allianspolitiker ska nu lära sig mantra ett krav på Löfven att han ska redovisa
sin uppfattning i frågan.
Bisarr maktfullkomlighet.
Det är inte moderaterna som ska välja socialdemokraterna utan det är väljarna som har
att ta ställning till hur de ska välja.
Löfven ska kommunicera denna fråga gentemot väljarna och är de nöjda eller inte
nöjda ankommer det på dem att ta ställning hur de ska rösta.
LÖFVEN HAR ALLTSÅ INGEN SOM HELST ANLEDNING ATT SITTA VACKERT DÄRFÖR
ATT MODERATERNA STÄLLER KRAV PÅ ATT DE SKA REDOVISA VARE SIG DET ENA
ELLER DET ANDRA.
Om Alliansregeringen vill påverka väljarna i denna fråga ankommer de på dess politiker att
kommunicera gentemot väljarna och den vägen övertyga dem att man har rätt politik.
Om väljarna således saknar information som de tycker att Löfven borde lämna ska detta inte
kanaliseras via krav från Alliansregeringen.
På vanlig hederlig svenska skulle man kunna uttrycka:
Alliansrgeringen har inte ett förbaskat dyft med att göra vad Löfven väljer att kommunicera
eller inte kommunicera.
Saknar man en egen politik och inte har något att redovisa är det nog en bättre väg att formulera
en egen sådan.
Man bör inte alltför tydligt visa att man är extremt desperat, det kan straffa sig.
Farligt att blåsa upp sig för mycket.
man kan spricka.
AE
Kommentarer
Trackback
