HÖGSKOLEPLATSER OCH MÅL
Avsaknad av relevanta och tydliga målsättningar
Två kända, ökända ?, socialdemokrater i Borås skriver i en ledare i BT idag om att
fler platser behövs till Högskolan i Borås.
Samma dag skriver Tobias Krantz och Mikaela Almerud, näringslivet experter inom
högskoleområdet, om systemfel inom högskoleutbildningen.
Man undrar om dessa olika aktörer befinner sig på en och samma planet.
Experterna summerar ett antal faktorer som styr och styrt högskolan.
Ungefär hälften av studenterna anser att kvaliten i utbildningen är undermålig, 30 %
av studenterna har inte jobb efter examen samtidigt som Näringslivet inte hittar rätt
kompetens.
Vidare pekar man på att den ekonomiska styrningen har en avgörande betydelse för
resultatet, man eftersträvar en så stor genomströmning som möjligt, och mycket rik-
tigt har antalet studenter fördubblats under 20 år, med det resultatet att Högskolorna
"tjänar mer pengar", då genomströmningen ökar.
Det finns uppgifter som tyder på att den ökade genomströmning på vissa kvalificerade
utbildningslinjer medfört mer än en halvering av kravnivån under ett fåtal år, dvs allt
fler studenter lär sig allt mindre, då kraven som ställs blir mindre.
Ska man överhuvudtaget resonera kring antalet högskoleplatser bör detta utgå ifrån
en tydlig och konkret målsättning, och där måste man delsvis tvingas välja mellan oför-
enliga mål.
DE MÅL SOM KAN SÄTTAS UPP ÄR:
- ARBETSMARKNADSMÅL FÖR ATT FÖRBÄTTRA STATISTIKEN ÖVER UNGA SOM
ÄR ARBETSLÖSA
- KVALITETETSMÅL
- KVANTITETSMÅL
Har man som mål att Sverige ska utvecklas som kunskapsnation behövs det inga mer om-
fattande analyser för att komma fram till att kvaliten måste styra.
Det behövs inte heller några större intellektuella övningar för att komma fram till att
en ökad kvalitet är oförenligt med en samtidigt ökad kvantitet.
Ju färre platser det finns, desto färre kan antas och desto bättre betyg för antagning krävs.
Och sannolikheten för att antagna med högre betyg kan avkrävas bättre resultat än an-
tagna med lägre betyg är tämligen hög.
SÅ VARJE ÖKNING AV ANTALET STUDENTER MINSKAR PER DEFINITION DE KRAV
MAN KAN STÄLLA FÖR ATT DE SKA FÅ EXAMEN.
Avvägningarna mellan målen är inte helt okomplicerade, men sätter man kvanitetsmålet efter
andra mål är sannolikheten faktiskt stor att det blir kontraproduktivt.
Prioriterar man arbetsmarknadsmål och kvantitet före kvalitet kan det faktiska resulatet
faktiskt bli kontraproduktivt för just arbetsmarknaden.
EN MINDRE UTVECKLAD KUNSKAPSNATION LEDER TILL FÄRRE JOBB, I VART FALL
KVALIFICERADE SÅDANA.
Skribenterna i BT kritiserar "borgerligheten" för att dra ner antalet platser.
Innan man fäktar alltför våldsamt kanske man själv borde tydliggöra, ett modernt och
korrekt ordval, det mål man eftersträvar.
FÄRRE OCH DUKTIGA ELEVER, SOM KAN FÅ JOBB, ELLER FLER OCH MINDRE DUKTIGA
ELEVER MED MINDRE MÖJLIGHET TILL KVALIFICERADE JOBB.
För när viktiga mål är oförenliga går det faktiskt inte att få allt på en gång.
Som det sagts många gånger, politik är att välja, och det är ingen nackdel om man då väljer
rätt.
Suck, jag vill också gå på högskola
AE
Kommentarer
Trackback
