aktuellpolitik

Dagens industri har idag en intressant krönika där denna avslutas med en
sammanfattande slutsats att valutaunioen var felkonstruerad från början och
och att den påminner om:

Ett tak utan väggar och att den vägg som saknas i bygget heter överstatlig
demokratisk kontroll.

Krönikan är intressant inte bara till innehållet utan vilka frågor och synpunkter den
i övrigt väcker.

En synpunkt, ganska lätt att konstatera helt nyktert, är att om det var något poli-
tikerna garanterade i samband med valutaunionens införande var just att det al-
drig skulle kunna bli tal om en federation med detta innehåll. Nu är vi där och
alla, tycks vara eniga om att detta nu är nödvändigt, även de som vid införandet
var skeptiska till detta.

Detta leder in tankarna på vad det är för mekanismer som medför att våra valda
politiker beslutar om system, vars konsekvenser de inte förmår att överblicka, och
som medför ständigt återkommande krishanteringsåtgärder, vilka i bästa fall skju-
ter problemet framåt, inte sällan förvärrar problemet.

Man känner sig inte direkt upplyft när tankarna går i den riktningen.

Först måste noteras att samhällsutecklingen, genom internationalisering, teknisk
utveckling mm, skapat mer kompexa system där konsekvenserna just blivit svårare
att överblicka när man genomför systemförändringar.

Kraven på våra valda politiker synes inte ha hängt med denna utveckling.

Huvuddelen av våra valda kommer inte från den "akademiska och intellektuella"
världen. Dessutom startar de flesta sin politiska bana redan i tidig ålder och fler-
talet saknar yrkeserfarenhet, när de startar sin politiska karriär. För att skolas
"rätt" i denna karriär sker en fortbildning (tankesmedjor) där innehållet mest
tycks inriktas på att de själva ska kunna manövrera rätt utifrån sina egna och
partiets intressen. Man lär sig således:

- hur man fyller en tom påse med ingenting
- hur man elegant svänger sig för att inte besvara en konkret fråga
- hur man säger mycket utan att säga något, genom att maximera
  floskler och mantra

Man utvecklar en konstart i dessa avseenden och blir imponerade av varandra.

Med ovanstående i bagaget ger man sig ut i "den stora politiska världen" och
"antar utmaningar" och "axlar ansvar".

Det finns exempel, många, på att även yrkeserfarna i ett senare skede av livet
väljer den politiska banan. Betecknande för dessa, även här finns undantag, är
att de knappast är kända som de mest kompetenta inom respektive yrkesom-
råde.

Den fortsatta karriären styrs väldigt mycket av annat är väl utvecklade profes-
sionella kunskaper. Styrande egenskaper synes vara förmåga att skapa sociala
relationer ("nätverka"), intrigrera och manipulera.

Ur denna "slutna" krets av politiker väljs sedan ministrar, statsministrar, EU.
parlamentarier ordförande EU rådet mm mm.

Ovanstående kan framstå som negativt, men behöver inte utesluta att individen
på det personliga planet kan vara bra, tom mycket bra.

Det finns också, självklart, många undantag.

Men den samantagna bilden bör nog vara tydlig, skrämmande tydlig, kan man
tycka. Politikernas kompetens motsvarar inte det komplexa samhälle vi har idag.
Det är därför valutaunionen vittrar sönder, ingen har förstått innebörden av det
man beslutat.

Många andra samhällssystem "vittrar sönder" till följd av att våra valda, besluts-
fattarna, inte förstått innebörden av det de beslutat.

Exemplen kan göras många, tågen ska gå, väldfärden ska inte exploateras mm.

Ett mer komplext samhälle reser krav på politiker med mer komplex kompetens,
man kan inte bara förlita sig på "rådgivare".

Viktiga egenskaper i detta komplexa samhälle är då sk komplex förmåga och sk
kognitiv förmåga.

Komplex förmåga definieras som förmågan att kunna förutse konsekvenserna av
de beslut man fattar. Det finns omfattande vetenskaplig forskning inom detta om-
rådet, och denna visar att en synnerligen liten andel av "populationen" har hög
kompetens på detta område. Mindre än en promille av "populationen"  uppskattas
ha förmågan att i rimlig utsträckning kunna förutse konsekvenserna av relativt
komplicerade beslut i ett 10 årsperspektiv.

Väldigt få politiker, någon ?, tycks ha väl utvecklad komplex förmåga.

Kognitiv förmåga definieras som förmågan att kunna sammväga olika miljöföut-
sättningar till ett väl balanserat beslut.

Även här tycks få politiker har väl utvecklag kognitiv förmåga. Föreligger den tycks
den ofta få stå tillbaka för ett "konsensusbeslut", dvs alla nöjda men ingen nöjd.

Väger man samman ovanstående är det lätt att förstå att både valutaunionen och
andra komplicerade system mer eller mindre "vittrar sönder".

Hur ter sig då framtiden? Man kan självallet fortsätta med politiker med en kompe-
tens, som den beskrivs ovan, rätt eller fel. Det oundvikliga resultatet, i ett alltmer
komplext samhälle, blir då fler och större kriser, alltfler ogenomtänkta panikåtgär-
som inte sällan försvårar en redan svår kris.

Vad är alternativet ? Lätt att definiera, men kanske inte lika lätt att nå, dvs mer
kompetenta politiker med en ansvarsfullhet mer syftande till helheten och vad
som gagnar helheten. Välutvecklad komplex och kognitiv förmåga är då några av
de grundförutsättningar som då lär erfordras.

En naiv dröm ? Knappast, urvalet måste gå att göra mer kompetent och det finns
ingen anledning förutsätta att detta måste begränsa demokratiska fundamenta.
Tvärtom borde demokratin kunna vitaliseras om större krav ställs på politikers
kompetens i en vidare mening.

En sak är i vart fall säker.

Vi kan inte acceptera att våra samhällssystem blir ett tak utan väggar.

Ovanstående ska inte tolkas som att "alla" politiker är "inkompetenta" utan ses
som ett uttryck för att nuvarande system med politikerurval på högsta nivåer
knappast är optimalt.

Nyanserna kan säker göras annorlunda och en del kan säkert tyckas vara "fel",
men oavsett detta, problemt finns.

Ha en bra dag

AE